1606-65 Italian painter and poet. He was trained by Matteo Rosselli, with whom he worked for many years in close partnership. His collaboration was sometimes anonymous but is documented from 1622, when they decorated the ceiling of the Sala della Stufa (Florence, Pitti), to 1631-2, when they worked together on lunettes portraying St Francis Adoring the Child and St Catherine in Prison (Florence, S Gaetano). In 1630 Lippi was enrolled in the Accademia del Disegno but appears not to have had his own workshop until after 1634, although he worked independently before then. The earliest paintings attributable to him are, both in facial types and in the soft, rich folds of the drapery, close in style to the work of Rosselli. Examples include canvases of the Apostles James, John and Matthew, and Christ Blessing (all 1628; Vaglia, S Pietro), and the Virgin Handing the Child to St Francis (1629; Florence, S Salvatore di Camaldoli). In the 1630s Lippi painted decorative and theatrical compositions, mainly on literary and biblical themes, which remained indebted to Rosselli, for example Samson and Delilah (1632; Stockholm, Nmus.) and the Virgin in Glory with Saints (1634; Ronta, nr Barberino di Mugello, S Michele). Shortly afterwards he produced works  Related Paintings of Lorenzo Lippi :. | George Catlin Bull Buffalo | View in Suffolk | Family Group | Jupiter and Callisto | St Paul at his Writing-Desk |
Related Artists:
Naldini, Giovanni Battista
Italian, 1537-91 was an Italian painter of a late-Mannerism in Florence. His first apprenticeship (1549-57) was in the studio of Jacopo Pontormo. He went from Rome for a number of months following 1560, and was recruited to work for Giorgio Vasari in 1562. He painted two crowded, mannerist canvas for the Studiolo of Francesco I in the Palazzo Vecchio: the Allegory of Dreams and the Gathering of Ambergris. He supplied altarpieces to Santa Maria Novella and Santa Croce. He painted an altarpiece of Calling of Saint Matthew for the Salviati Chapel in San Marco, where he worked alongside Francesco Morandini. Ultimately, he is aptly described by Freedberg as displaying work distantly derivative from the style of Andrea del Sarto, as expressed by Naldini's two mentors and Sarto's two pupils: Pontormo and Vasari.
Konstantinos Volanakis
(Greek, b. Heraklion, Crete, 1837- d. 29 June 1907) was a Greek painter, considered one of the best of the 19th century. Born to a wealthy family, he went to Trieste, Italy, in 1856 where he took up painting. He studied in the Munich Academy. He is one of the foremost representatives of the Munich School, a Greek artistic movement of the 19th century. Michalis Oikonomou, another Greek painter, was one of his pupils. He died in 1907. His works are today exhibited in major museums in Greece and abroad.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.